Fördelar med Offshore infrastruktur för marina ekosystem

Lara Alvarez, Managing Consultant,och Samantha Deacon, Senior Managing Consultant

Havsmiljön står inför ett ökande tryck genom klimatförändringar, avfalls- och resurshantering och förstörelse av habitat. Och debatten om drivkrafterna bakom OSPAR-konventionen återupplivas för att skydda Nordsjön. Så – är det dags att ta ett mer holistiskt bemötande och bedöma hållbarheten i avvecklingen av Offshore-infrastruktur? Regeringar bör utvärdera utbudet av alternativ som tar upp miljöansvar, ger bästa valuta för pengarna och överväga hur andra länder, som Malaysia, USA och Mexiko framgångsrikt använder avvecklade plattformar för att förbättra fiskbestånden.

Storbritannien är en av de största och snabbast växande marknaderna vad gäller avveckling till havs, med nästan en miljon ton olje- och gasinstallationer, rörledningar och undervattenstillgångar som ska tas bort inom de kommande sju åren. Som det ser ut för närvarande genomför EU-länderna en policy för att fullständigt avlägsna alla strukturella delar av olje- och gasplattformar till havs. Vetenskapliga bevis tyder emellertid på att det totala avlägsnandet av sådana strukturer faktiskt kan få negativa konsekvenser för värdefulla marina ekosystem.

Det innebär inte bara en enorm teknisk utmaning, utan de ekonomiska resultaten av dessa planer är lika häpnadsväckande, med Oil & Gas Authority och HM Revenue and Customs oppskattning av ungefärliga kostnader på 61 miljarder pund för procedurerna. Vad gäller skattebetalarna har ytterligare en summa på 24 miljarder pund beräknats på grund av höga skatteavdragsgilla utgifter.

Förutom kostnader och tekniska hinder kräver den fysiska skalan av avvecklingsprocessen avvägningar mellan en rad andra faktorer, inklusive ingenjörssäkerhet, störning eller borttagning av habitat och det marina livet de stödjer och minskar biologiska anslutningar mellan plattformar, återöppning av områden för bottenfiske, mobilisering av nedgrävd förorening och koldioxidavtrycket av luftutsläpp i samband med avlägsnande av pålade strukturer.

En sådan stor mängd överväganden har inneburit att antalet vetenskapliga publikationer som syftar till att förbättra förståelsen av effekterna av att ta bort dessa konstgjorda strukturer i Nordsjön har vuxit i takt, med stöd av forskningsprogram som INSITE.

De första resultaten är i linje med resultaten från mer omfattande forskning som utförts i andra hav som Mexikanska golfen och det verkar nu finnas en bredare förståelse för att underlåtenhet att beakta de negativa effekterna av avveckling till havs i Nordsjön kan ha extremt skadlig effekter på marina ekosystem. Många av dessa installationer i Nordsjön har funnits i över 30 år och har etablerat samhällen, inklusive skyddade kallvattenkorallarter fästa på strukturer och rörliga organismer som kräftdjur och fiskar som utnyttjar de olika ekologiska nischer som dessa strukturellt komplexa habitat tillhandahåller för näring eller reproduktion. Ökningen av havsbottnens heterogenitet och tillhandahållandet av en säker zon, som attraherar fisk och stödjer rekryteringen och tillväxten av larver och pelagiska ungfiskar, förbättrar i slutändan fisket.

Vetenskaplig litteratur visar att på grund av dessas uteslutningszoner som hindrar fiske och andra aktiviteter runt plattformar, innebär dessas ålder och isolerade lägen att plattformar har samma egenskaper som Skyddade Havsområden. Uteslutningszoner tjänar till att stödja bevarandet av bentos och minska överexploatering av fisk.

Förlusten av tillträde och förskjuten fiskekraft för fiskare kan delvis kompenseras av den ökade fiskproduktionstakten när överskottseffekter inträffar utanför uteslutningszonerna, vilket minskar fångsten per kraftenhet i samband med skörd av kommersiella fiskarter. Vissa regeringar och forskare främjar därför användningen av undantagszoner som ett verktyg för att hjälpa förvaltningen av marina resurser, tillsammans med "totalt tillåtna fångster" eller fiskestopp.

Malaysias Fiskeriministerium har till och med en policy att flytta plattformar till etablerade fiskevatten för att bevara fiskbestånd och minska överexploatering. Bevis tyder också på att vissa installationer utgör ett nätverk av konstgjorda rev och är biologiskt anslutna, vilket gör att det sammanlagda habitatvärdet och den tillhörande produktiviteten hos nätverket är högre än de enskilda komponenternas.

Trots dessa bevis fortsätter den brittiska regeringen och dess grannar i Nordsjön att upprätthålla en policy för ren havsbotten i OSPAR-beslutet 98/3, som förbjuder att helt eller delvis lämna anläggningen på havsbotten och kräver en återgång till dess "naturliga tillstånd" vid avveckling. Denna policy underlåter att erkänna att ekosystem med mjuka sediment som förändrats av mänsklig aktivitet kan ha utvecklats över tiden till ett artificiellt revhabitat och som ett resultat skulle ett fullständigt avlägsnande av plattformen resultera i förlusten av detta förbättrade ekosystem – för alltid.

Policyn antar felaktigt att alla konstgjorda strukturer har lägre ekologiskt värde än havsbottenhabitatet före installationen, och saknar flexibilitet i avvecklingsstrategier som verkar strida mot försiktighetsprincipen. Undantag från fullständigt avlägsnande baseras enbart på tekniska kriterier och kan därför inte beviljas.

De ökande vetenskapliga bevisen om de oavsiktliga konsekvenserna av avveckling till havs, tillsammans med den ökande intensiteten av avvecklingsinsatser och stora investeringsprogram, bör positionera Storbritannien som världsledande inom hållbar avveckling.

FoU-fokus på att omvandla det konventionella tillvägagångssättet för avveckling, plus kostnadsminskningar för skattebetalare och olje- och gasindustrin, borde utlösa en välbehövlig debatt om avvecklingsmetoder i Nordsjön. Det finns en möjlighet att undersöka påverkan av storskalig avveckling på de marina ekosystemens långsiktiga hållbarhet.

Om vi verkligen ska skydda miljön måste komplexiteten och variationen i design, installationer och drift av enskilda olje- och gasstrukturer återspeglas i en flexibel policy som möjliggör skräddarsydda lösningar för varje plattform och eftersträvar en bredare förståelse av de oavsiktliga konsekvenserna av fullständigt avlägsnande.

Ett holistiskt tillvägagångssätt bör balansera den förväntade värdeförlusten av ekosystemtjänsterna av artificiella rev tillsammans med fördelarna med att hantera ekosystemet i dess nuvarande eller partiella tillstånd, mot effekterna av ett fullständigt avlägsnande.

Viktigt är att detta flexibla tillvägagångssätt inte på något sätt utgör en auktorisering att förorena, då åtgärder som syftar till att säkerställa ett säkert övergivande av anläggningen, såsom spolning av rörledningar, skulle ingå i ett hållbart avvecklingsalternativ.

Faktum är att en väl utformad avvecklingsstrategi skulle identifiera och minimera oavsiktliga konsekvenser för miljön – särskilt viktigt med tanke på det omfattande trycket på marina ekosystem för närvarande, inklusive utarmning av fiskbestånd på havsbotten, förlust av habitat och ytterligare ekosystemkomponenter under konventionell fiskeförvaltning och förändringar av havscirkulationen och stratifieringen som orsakas av klimatförändringarna.

Analysen av avvecklingsalternativ för varje enskild struktur bör baseras på en transparent bedömning, med hjälp av robusta vetenskapliga tillvägagångssätt som resurs- eller ekvivalensanalys av habitat, Green Book Value-for-Money-ramverket och miljönyttoanalys (NEBA) underbyggd av ramverk för ekosystemtjänster.

Av avgörande betydelse bör omfattningen av kostnader, fördelar och bredare påverkan av de olika avvecklingsalternativen identifieras och avvägningen bör presenteras tydligt. Detta kommer att säkerställa att de miljömässiga och socioekonomiska nettokonsekvenserna analyseras tillsammans med tekniska, kostnads- och säkerhetskriterier, vilket underlättar ett väl avvägt beslut för en enskild plattform som en del av en bredare samling av biologiskt anslutna Offshore installationer.

I slutänden kommer hur regeringen beslutar sig för att bemöta avvecklingen av olje- och gasplattformar att vara ett exempel för en rad nyare Offshore infrastrukturer som vindkraftverk, vilka kommer att kräva avveckling inom en snar framtid. Att uppmärksamma cirkularitet, design, installation och överväganden om uttjänta infrastrukturer för ny infrastruktur kommer att säkerställa att vi har lärt oss av olje- och gasindustrin, och att fullt ut införliva dem i de tidiga projektplaneringsfaserna kommer förhoppningsvis att öka habitatvärdet för strukturerna i havsmiljön, vilket minimerar störningen av ekosystemet.

Ramboll använder ett ramverk för miljönyttoanalys (NEBA) för att värdera miljön. NEBA är ett kostnads-nyttoanalysverktyg som tar hänsyn till miljömässiga, samhälleliga, ekonomiska, energi-, säkerhets- och tekniska avvägningar mellan avvecklingsalternativ. Kriterier kan integreras, men primärt fokus är biologisk mångfald och de tjänster som ekosystemen tillhandahåller. Beslut kan då fattas med större insyn och med kända konsekvenser. Det är troligt att beslut som fattas för att optimera en tjänst, såsom att behålla strukturen för lekmiljöer och uppväxtområden, kommer att gynna relaterade tjänster som livsmedelsproduktion genom fisk och skaldjur. Dessa beslut kan vara särskilt viktiga när de fattas i ett vidare sammanhang, såsom rapporter om överfiske som leder till utarmning av fiskbestånden i regionen.