Alliansskap i arbete

Jess: Jag skulle börja med aktivt lyssnande. Ta dig verkligen tid att lära känna människorna omkring dig och försök förstå deras perspektiv och bakgrund. Det kräver att du sätter dina egna fördomar åt sidan i samtal med andra. Försök förstå andras erfarenheter genom deras egna ord och berättelser.

För mig tror jag att mycket av alliansskapet pågår i pauser. Stunder när du inte diskuterar något som har med jobbet att göra utan bara småpratar med en kollega och lär känna personen. Jag tror att vi ibland har för bråttom och underskattar hur viktiga alla de stunderna är.

Jess: Ja, det har jag. Och upplevelsen bär jag fortfarande med mig idag. Jag satt i ett externt möte, och plötsligt ändrade samtalet karaktär. Jag kände mig väldigt obekväm, men jag var också ganska ung och visste inte riktigt vad jag skulle säga eller hur jag skulle hantera situationen. Och en av mina mer seniora kollegor som var med på mötet såg att jag kände mig obekväm och hittade ett sätt att avleda samtalet. Personen gjorde det snabbt och smidigt, och jag var oerhört tacksam.

I det scenariot kunde kollegan bara ha struntat i att jag kände mig obekväm men ansträngde sig i stället för att jag skulle känna mig trygg. Jag fick faktiskt veta senare att min kollega efteråt pratade med personen vi hade haft möte med och påpekade att det som hade sagts var olämpligt.

Ärligt talat tror jag inte det finns något bättre sätt att hantera den situationen. När det hände uppskattade jag också att min kollega inte ställde till en scen utan bara diskret bytte ämne och sedan tog sig tid att tala med personen efter mötet. Det är en väldigt stor del av alliansskapet: att själv ta på sig att vara en allierad för att hjälpa andra lära sig. Och lärandet behöver inte alltid ske på ett superoffentligt, konfrontativt sätt.

Jess: Det här kan låta lite hårt ... men för att vara en bra allierad måste människor ta ansvar för sina egna privilegier. De måste inse att de själva inte står i centrum för problemet och att ingen lägger skulden på dem. Men de måste ta ansvar för sina ord och handlingar.

Och alliansskap är ju ingen perfekt process. Det kräver mycket repetition. Ingen av oss är ofelbar. Och det handlar inte om att påpeka när någon har fel eller rätt, utan om att försöka lära sig och förstå våra väldigt varierande erfarenheter. Att vara villig att lära sig, anpassa sig, engagera sig målinriktat och lyssna aktivt. Det handlar inte om att skuldbelägga.

Jess: Var inte rädd för att ställa frågor. Sprid information och använd den. Jag tror att människor ibland undviker sådant de inte riktigt förstår. Men då blir det aldrig någon förändring. Var inte rädd, ha som mål att lära dig mer!

Och ärligt talat tycker jag att Ramboll generellt gör ett bra jobb genom att skapa möjligheter för människor att dela med sig av sina berättelser och erbjuda plattformar där vi kan ta samtalet lite längre än till att tala teorier. Det är viktigt med kunskap och information, men i slutändan handlar det om vad vi gör med det vi vet och hur vi konsekvent levererar. Det är det viktiga.

Jess: Jag antar att Pride ofta ses som en festlighet. Och det är fantastiskt att visa vår solidaritet och fira. Men det är också viktigt att komma ihåg historien bakom Pride och skälen till Pride. För HBTQ+-erfarenheten är inte begränsad till juni månad.