Det är inte alltid lätt att vara modig

För Namo Marouf handlar Internationella kvinnodagen om att komma ihåg vad som tog oss till den plats där vi är idag – och om att komma ihåg att vi fortfarande har en lång väg framför oss. Som civilingenjör och stadsplanerare arbetar Namo från vårt Stockholmskontor, där hon är hållbarhetschef för divisionerna Urban Design och Smart Mobility på Ramboll Sverige.

Namo: Ibland upplever jag att internationella kvinnodagen har blivit en sorts företagens Alla hjärtans dag, och det slutar med att jag undrar varför fokus inte ligger på de problem vi har framför oss. För mig handlar det om att komma ihåg alla kamper kvinnor har fört för att vi skulle komma dit där vi är i dag – kvinnor som inte hyllades för sitt hårda arbete – och inse att det finns så mycket mer att göra.

Om jag ska tänka på det ur ett personligt perspektiv handlar det också väldigt mycket om intersektionalitet. Det är inte min största utmaning att jag är kvinna – det har det aldrig varit. Det finns lager på lager. Mitt första hinder har alltid varit att jag är färgad i ett land där vita är normen. Jag blev mer medveten om utmaningarna kring att vara kvinna när jag började på universitetet. Men då handlade det inte bara om mig. Jag började se hur kvinnor omkring mig behandlades. Jag är en person som säger ifrån när jag ser en orättvisa, och jag tror att det är viktigt att stå upp för varandra när man ser andra som kanske inte har samma verktyg. Och när det gäller verktygen kan jag säga att jag övervann en hel del hinder som en del av min uppväxt. Jag identifierar mig med andra minoriteter och deras kamp, och det hjälper mig ta itu med mikroaggressioner och mer uppenbara situationer med till exempel sexism och rasism. Det är inte lätt att vara modig, att veta när man ska säga ifrån, men det är nödvändigt om vi vill skapa miljöer där människor får vara sig själva och känner sig inkluderade.

Namo: Intersektionalitet är när individer kan uppleva flera former av diskriminering samtidigt. Men jag har gjort de upplevelserna till min superkraft. Jag känner en stark koppling till min kurdiska bakgrund och till att växa upp i ett arbetarklassområde där det fanns en blandning av kulturer. Jag identifierar mig också starkt med att vara svensk. Men det tog mig ett tag, eftersom samhället såg mig som annorlunda. Det finns en hel generation som har samma erfarenhet som jag. Jag känner att vi har skapat en bredare uppfattning av vad det innebär att vara ”svensk”, och det är jag stolt över. Det har varit en utmaning, men jag tycker också att det är en välsignelse. Det har lärt mig så mycket, till exempel att vara en kameleont, hur man agerar i en konflikt, hur man läser andra människor och hur man omedelbart läser ett rum. Och i min division på Ramboll känns det som om min bakgrund ses som en av mina färdigheter, precis som min utbildning.